När du först försöker skrika är instinkten helt logisk. Du tänker – okej, det här måste vara högt, aggressivt, intensivt. Så du tar ett djupt andetag och pressar. Hårt. Du pressar så mycket luft genom halsen du bara kan och hoppas att volymen ska göra jobbet.
Och under de första sekunderna fungerar det faktiskt på sätt och vis. Det låter högt. Det känns som att du gör något.
Sedan faller allt samman.
Luften tar slut innan frasen är över. Rösten börjar spricka eller försvinner helt. Och om du fortsätter – efter en halvtimme, en timme – börjar du känna något som är svårt att ignorera: en brännande känsla, en spänning, en torrhet i halsen som säger att något är fel.
Vissa försöker bara köra igenom det. Det är ett misstag.